Bladlöss

Bladlöss är inte en art utan en familj, Aphididae, med flera hundra arter i Sverige. Ett fåtal breda generalister står för det mesta i rabatten. Djuret är ett till fyra millimeter långt, mjukt och sitter still. Det borrar ett hårfint sugrör genom växtens yta ned i silrören, där sockerlösningen transporteras. Skadan sitter i mängden, inte i det enskilda bettet. Kolonin uppstår av sig själv: ungarna föds färdiga på plats och stannar kvar. De vita flagorna bland lössen är ömsade hudar, inte mögel.

Sommarens bladlöss är enbart honor, och de föder levande ungar utan hane. Ungen är en genetisk kopia av modern och bär redan anlagen till nästa generation inuti sig, alltså är tre led i gång samtidigt i samma djur. En unge blir vuxen på omkring en vecka i sommarvärme och börjar då själv föda några ungar om dagen. Där ligger hela förklaringen till att en koloni går från tio djur till flera hundra utan att något nytt har flugit in, och till att det ser ut att ha hänt över en natt.

Ingen av de fem arterna på den här sidan är flerårig, alltså övervintrar ingen lus på dem. Angreppet kommer utifrån, oftast flygande, ibland med en köpt planta som redan bär löss. Flera arter växlar värd över året: bönbladlusen Aphis fabae lägger sina ägg på vedartade buskar, bland dem benved, och när vårkolonierna där blir trånga bildas vingade honor som söker upp örtartade sommarväxter. Ärtbladlusen Acyrthosiphon pisum, en av de gröna löss som sitter på luktärt, håller sig i stället till ärtväxter hela året. En vingad lus som landar, provsticker och flyger vidare hinner på några sekunder lämna efter sig de virus som sitter löst på munspetsen, och en virussmittad planta går inte att bota.

Saften i silrören är nästan bara socker och innehåller för lite kväve. För att få i sig tillräckligt med aminosyror måste lusen låta stora mängder saft passera, och sockret som blir över kommer ut baktill som honungsdagg. Det klibbiga på bladen är alltså inte växtens egen sav utan lössens avfall, och det är det sockret som svarta sotdaggssvampar sedan växer i. Myror skördar honungsdaggen och kör i utbyte bort nyckelpigor och blomflugor från kolonin, så ett myrstråk upp för stjälken betyder att kolonin har vakt.

Kvävet i jorden går rakt in i lusens föda. En kvävegödslad planta har mer fria aminosyror i saften, och på den växer och föder lössen fortare. Mjuka, snabbvuxna skott koloniseras därför först, och det är samma ställen på alla fem arterna: toppskottet, knoppskaftet och de yngsta bladen. Ihållande regn slår ner löss från skotten, och de flesta tar sig inte tillbaka upp.

Angreppet har sin topp i juni och juli och avtar oftast av sig själv en bit in i sommaren. Tre saker gör det: växten går i blom och frö och saften blir sämre föda, nyttodjuren hinner i kapp, och värme över trettio grader bromsar förökningen. Nyckelpigor och blomflugor hittar kolonin på några dagar, men äggen ska kläckas och larverna växa till, alltså dröjer det ett par veckor innan motståndet äter i takt med lössen. En brun, uppblåst och stel lus mitt i kolonin är en lusmumie: där har en stekellarv ätit ur lusen inifrån, och en ny stekel är på väg ut.

Håll igen på kvävet. Vallmo, blåklint, jungfrun i det gröna och kapucinerkrasse klarar sig på mager till normal jord, och luktärten vill visserligen ha djup och mullrik jord men låg kvävegiva, eftersom den som baljväxt fixerar eget kväve. En planta som gödslats som en köksträdgård får just de mjuka, kväverika skott lössen växer fortast på. Färdig blomjord räcker någon månad, alltså behövs mer bara i kruka, och då kvävefattigt.

Titta i toppskotten en gång i veckan från slutet av maj, och vänd på ett par knoppskaft medan du gör det. De första lössen sitter högst upp och tätast, och en koloni som fortfarande går att räkna går att ta bort med två fingrar. Mellan tio djur och tvåhundra ligger ofta bara ett par veckor.

Det som håller lössen nere finns redan i trädgården om du låter det vara. Nyckelpigor, blomflugor och guldögonsländor övervintrar i vissna stjälkar, förna och död ved, och parasitsteklarna i fjolårets lusmumier på växtresterna, alltså kostar en helt urstädad rabatt i november ett försprång i juni. Blomflugorna behöver dessutom öppna blommor att äta pollen ur som vuxna, och vallmon är en sådan: den ger ingen nektar alls och besöks bara för pollenet. Bredverkande insektsmedel tar nyttodjuren tillsammans med lössen, också de medel som säljs som naturliga.

Kapucinerkrassen har rykte om sig att vara fångstväxt och drar mycket riktigt till sig bönbladlusen. Räkna då med att krassen står full av löss, inte med att plantorna omkring blir fria: att en fångstväxt skyddar sina grannar är dåligt belagt. Sätt den där du inte har något emot att se den svart.

Vatten och fingrar räcker långt om du är ute tidigt. Spola av kolonierna med en stråle som plantan tål, och upprepa tre eller fyra dagar i rad. Vallmo, jungfrun i det gröna och krassen har mjuka, saftiga stjälkar och vill ha en mjukare stråle än blåklint och luktärt. Där lössen sitter samlat går de lika bra att krama sönder för hand.

Sitter kolonin på ett par skottspetsar klipper du av dem med löss och allt och bär ut dem. Luktärt, krasse, blåklint och jungfrun i det gröna skjuter nya sidoskott efter en avklippt topp. På vallmon sitter blomman ensam i toppen av sitt skaft, alltså är varje avklippt skott där en blomma mindre. Gödsla inte i det läget, även om plantan ser medtagen ut.

Såpvatten och andra kontaktmedel dödar bara det de träffar direkt, alltså måste bladundersidan och knoppskaftet blötas ordentligt, och samma vätska träffar nyckelpigelarverna som satt i kolonin. Prova på ett blad och vänta ett dygn innan du gör hela plantan, för mjuka blad kan brännas. Oftast är det bättre att vänta ut nyttodjuren: på vallmo, blåklint, jungfrun i det gröna och krasse är förlusten utseendets, inte plantans. På luktärt kan lössen dessutom föra virus mellan plantorna, alltså är det värt att gå på kolonierna vid första fyndet.

Är kolonin myrvaktad tar det längre tid. Spola bort myrstråket samtidigt som lössen och räkna med fler omgångar. Sotdaggen som blivit kvar på bladen går inte att tvätta bort helt och sitter tills bladet vissnar, men den slutar växa så snart honungsdaggen upphör.

• Blåklint

  Svarta eller gröna löss i täta kolonier på stjälktoppar och kring knopparna. Stjälkarna böjs, knopparna öppnar sig ojämnt och bladen blir klibbiga av honungsdagg med sotdagg ovanpå.

• Jungfrun i det gröna

  Gröna eller svarta löss tätt samlade i toppskotten och på knoppskaften. Skotten kröker sig, blomningen blir gles och bladverket klibbigt av honungsdagg.

• Kapucinerkrasse

  Täta svarta klasar på skottspetsar och blomskaft, ofta med myror som vaktar dem. Skotten kröker sig och blomningen avstannar där angreppet sitter.

• Luktärt

  Kolonier av gröna löss sitter tätt på skottspetsar, knoppar och unga stjälkar. Skotten blir krokiga och klibbiga av honungsdagg, knoppar öppnar sig dåligt och lössen kan föra virus mellan plantorna.

• Vallmo

  Klasar av gröna eller svarta löss tätt under de nickande knopparna. Knopparna öppnar sig sned eller inte alls, och bladen blir klibbiga av honungsdagg.