Stjälkröta

Stjälkröta beskriver ett symptom, inte en organism. Flera olika organismer i jorden ger samma bild, oftast svampar och algsvampar: stjälken mörknar och blir mjuk närmast marken, eller mitt i bladrosetten på en rosettväxt. Skadan sitter på plantans enda förbindelse mellan rot och blad, alltså slokar och gulnar plantan trots att jorden är blöt. En angripen planta går inte att rädda, medan grannarna oftast klarar sig om jorden torkar upp inom några dagar. Vattnet är inte orsaken utan villkoret.

Bakom symptomet står flera olika organismer. Pythium och Phytophthora är algsvampar och trots namnet inte svampar alls, utan en egen grupp som står närmare brunalgerna. Rhizoctonia solani har inget etablerat svenskt namn och är en riktig svamp, och det är också bomullsmögel, Sclerotinia sclerotiorum, och gråmögel, Botrytis cinerea. De fyra första ligger kvar på platsen utan värdväxt i åratal, i jorden eller i växtresterna, medan gråmöglet i stället kommer med sporer i luften och landar på döende vävnad. De flesta av dem tar en lång rad värdväxter, alltså finns smittan oftast där innan plantan sätts dit. En mjuk och nästan genomskinlig stjälkbas som luktar illa kan i stället vara bakteriell mjukröta, Pectobacterium carotovorum, och råden nedan är desamma.

Vatten är villkoret, i två steg. En mättad jord har inga luftfyllda porer kvar, och syre rör sig omkring tiotusen gånger långsammare i vatten än i luft, alltså tar syret slut kring rötterna på ett dygn eller två i sommarvärme. Rötterna behöver syre för att släppa igenom vatten, alltså slutar en syrelös rot att leverera och plantan slokar i blöt jord redan innan någon svamp gjort något. Samtidigt öppnar vattnet vägen in: Pythium och Phytophthora bildar simmande sporer, zoosporer, som rör sig i vattenfilmen mellan jordpartiklarna och söker sig till roten. Torr jord stoppar dem, blöt jord är deras transportväg.

Angreppen kommer i två fönster på friland, och i kruka när som helst under säsongen. Det första är vid sådd, och då heter samma sak groddbrand eller rotbrand: plantan kommer aldrig upp eller faller omkull vid markytan någon vecka senare. Det andra är i etablerat bestånd efter en längre regnperiod, oftast juli och augusti. Pythium arbetar också i kall och blöt jord, alltså är vår och sen höst riskperioder, medan Rhizoctonia solani vill ha jord som är både varm och fuktig och går snabbast en bit över tjugo grader.

Dött material vid plantans bas är startplatsen för en del av dem. Bomullsmögel och gråmögel angriper sällan frisk vävnad direkt, utan etablerar sig först i något dött, vissnade kronblad, gulnade nedre blad eller löv som samlats i en bladrosett, och växer därifrån in i den levande vävnaden. Löven i rosetten är alltså inte bara en fuktficka utan också den näring angreppet startar i. Hittar du vitt bomullsliknande mycel med svarta hårda klumpar i när du delar en rutten stjälk är det bomullsmögel.

Mellan säsongerna ligger smittan kvar som vilkroppar, sklerotier och tjockväggiga sporer, och håller sig levande i många år utan värdväxt. Att bära ut den angripna plantan tar bort de vilkroppar som bildats inne i den, men inte den smitta som redan ligger i jordvolymen, och den går inte att kratta bort. Bomullsmögel angriper dessutom flera hundra växtarter, så att byta växtfamilj på platsen hjälper föga mot just den. Växelbruk biter på de smittor som håller sig till en familj, och bland arterna på sidan är lövkojan den enda där det gäller.

Dränering är hela saken, och den avgörs när plantan sätts. Välj den plats i rabatten där vattnet försvinner snabbast och undvik den lägsta punkten, den där en pöl står kvar en stund efter ett kraftigt regn. I tät lerjord är det bäddens höjd som gör jobbet, inte gropen: luckra hela ytan och inte bara planteringsgropen, eftersom en uppluckrad grop i tät lera blir en hink som vattnet rinner in i och blir stående i. I kruka avgör dräneringshålet: ett hål som står i ett fyllt fat är samma sak som inget hål, och perlit eller sand håller krukjorden öppen.

Vattna på jorden och aldrig över bladverket, och låt ytan torka mellan gångerna. Under en regnperiod vattnar du inte alls. Morgon är bättre än kväll, eftersom det som ändå blir blött då hinner torka innan natten. Rådet gäller alla arterna på sidan, men mest de som håller kvar vattnet där det gör skada: rispens bladrosett och silverekens håriga blad.

Håll basen ren och luftig. Ge plantorna det avstånd som står på artsidan, och ge dem det redan vid sådd eller utplantering. Plocka bort nedfallna löv, vissna kronblad och gulnade nedre blad, och rensa särskilt ur mitten på en bladrosett. Låt inte täckmaterial ligga an mot stjälken, utan lämna en handsbredd bar jord runt den.

Vid sådd är det jorden i krukan som avgör. Använd ny såjord och inte återanvänd, eftersom en begagnad jord bär med sig både smitta och en struktur som satt sig. Så glest, och håll såjorden fuktig utan att den blir blöt tills plantorna kommit igång. Där smittan är familjebunden lönar det sig att byta plats mellan åren, och av arterna på sidan gäller det lövkojan: sätt den inte där något korsblommigt stod förra året, och helst inte inom tre år. Uppehållet sänker smittotrycket utan att tömma jorden.

En planta med mörk och mjuk vävnad vid basen är förlorad. Ledningsvävnaden är förstörd och lagas inte, och mer vatten gör skadan värre. Ta bort plantan så snart du ser den, och ta med jorden närmast rötterna. Materialet går i soporna och inte i komposten, eftersom vilkropparna överlever en hemmakompost.

Kontrollera stjälkbasen innan du bestämmer dig, inte bladverket, och på en rosettväxt som rispen mitten av rosetten. En planta som slokar av torka och en som slokar av röta ser lika ut mitt på dagen, och båda kan repa sig till morgonen tidigt i förloppet. Skillnaden känns med fingrarna: är vävnaden fast eller mjuk. Dra försiktigt i plantan, och sitter den löst med få och bruna rötter är det röta, och då är mer vatten fel väg.

Sedan gäller åtgärden grannarna och jorden. Sluta vattna tills ytan torkat upp, glesa ut om plantorna står tätt, ta bort dött material vid baserna och luckra en skorpa som håller kvar vattnet. Står beståndet i kruka töms fatet och dräneringshålet kontrolleras. De plantor som ännu inte visar något klarar sig oftast om jorden torkar upp inom några dagar.

Spruta inte. Det finns inget medel för trädgårdsbruk som lagar en rutten stjälk, och de vanliga svampmedlen biter dessutom inte på algsvampar, som inte är svampar. Nästa år är det platsen som är frågan: höj bädden, arbeta om hela ytan och inte bara gropen, eller sätt något annat där. Ska samma art tillbaka på samma plats måste dräneringen ha ändrats, annars upprepas samma sak.

• Isbegonia

  Plantan slokar trots blöt jord. Stjälken är genomskinlig och mjuk närmast marken och hela plantan går att lyfta bort med ett lätt drag.

• Lövkoja

  Enskilda plantor slokar mitt på dagen och repar sig på natten, tills de en dag inte gör det. Stjälken är mörk och insjunken vid markytan och rötterna är få och bruna.

• Praktvädd

  Plantor i den lägre delen av rabatten gulnar och slokar under en regnig period, och stjälken är mörk och mjuk närmast marken.

• Risp

  En etablerad planta får en mörk och mjuk fläck mitt i bladrosetten som växer utåt, och de yttre bladen gulnar. Ofta efter en regnperiod eller efter att löv samlats i rosetten.

• Silverek

  Plantan slokar trots fuktig jord, och stjälken närmast marken är mörk och mjuk. Nedre bladen är bruna och sitter ihop i en klibbig massa.

• Stjärnöga

  Plantan slokar trots fuktig jord och stjälken är mörk och mjuk närmast marken. Nedre bladen gulnar och lossnar.