Hoppa till innehållet
Groteket

Sniglar

Skadedjur

Sniglar är inte en djurgrupp utan en kroppsform: landlevande lungsnäckor som förlorat det yttre skalet. Skadan i en svensk rabatt görs av ett fåtal arter, framför allt spansk skogssnigel, Arion vulgaris, och åkersnigeln, Deroceras reticulatum. De har både käke och rivtunga, radula: käken klipper av bladkant och mjuk stjälk, rivtungan raspar bort vävnad lager för lager. Slemmet under foten är inte spill utan fortskaffningsmedlet, och det kostar vatten. Därför sker allt på natten, nära marken och i den mjukaste vävnaden.

Gäller var

Sniglar finns i hela landet, men sammansättningen skiljer sig: åkersnigeln är allmän överallt där det odlas, medan spansk skogssnigel är vanlig i Götaland och Svealand och norrut bara har glesa bestånd, främst längs Norrlandskusten. Gränsen sätts av vintern: djup tjäle dödar de övervintrande ungdjuren, och snötäcket som ligger kvar skyddar dem. Trycket är högst i nederbördsrika lägen, nära vattendrag och skogsbryn och på kolonilotter där grannens gömslen ligger några meter bort. En torr försommar sänker skadan överallt och en blöt höjer den.

Orsak och livscykel

Utan skal har snigeln inget skydd mot uttorkning. Huden är genomsläpplig och slemmet den lägger under sig är också vatten. Det styr resten: snigeln äter när luften är nästan mättad och marken fuktig, alltså efter skymning, i regn och i dimma, och ligger stilla på dagen på ett mörkt och fuktigt ställe. Dagvilan ligger sällan långt från maten, för åkersnigeln ofta inom ett par meter, i det som håller kvar fukt mot markytan.

De två arter som gör mest skada i en rabatt lever olika. Åkersnigeln är gråbrun och sällan över fem centimeter, övervintrar som ägg och under milda vintrar också som ungdjur, och är i gång så snart marken tinat och temperaturen är några grader över noll. Spansk skogssnigel är tegelbrun till rödbrun, blir uppemot femton centimeter och har funnits i Sverige sedan 1970-talet. Den kallades länge Arion lusitanicus, men det var en förväxling: den arten lever i Portugal. Skogssnigeln är ettårig: de vuxna lägger ägg från sensommaren och dör i oktober, äggen kläcks samma höst, och det är ungdjuren som går vintern igenom i kammare ett par decimeter ner i jorden. De kommer upp när dygnsmedeltemperaturen passerar fyra grader och är fullvuxna en bit in på sommaren. Båda arterna betar alltså rosettblad och nyskott redan under våren.

Varje vuxen i beståndet är en äggläggare, för sniglar är hermafroditer: två individer befruktar varandra och båda lägger sedan ägg. Äggen är pärlvita och några millimeter stora och läggs i klumpar om ett par tiotal i hålrum i jorden eller under det som ligger på marken, flera hundra per individ och säsong. Ägget är känsligt för torka och klarar sig dåligt på en bar och torr markyta. Vintern tar däremot i första hand de övervintrande ungdjuren: går tjälen djupt en kall och snöfattig vinter dör en stor del av dem. Därför är beståndets storlek i hög grad avgjord av föregående sommars väta och vinterns snötäcke innan säsongen i rabatten börjar.

Sniglar är allätare, men med tydliga smakriktningar: en del arter betas först och andra lämnas nästan orörda. De äter lika gärna nedvissnat och dött material, alltså föder och gömmer ett tjockt lager löv eller gammalt gräsklipp beståndet oavsett vad som växer i rabatten. Plantan hittar de på lukt, och de går på det som är mjukt: varken käke eller rivtunga kommer igenom en styv eller förvedad stjälk.

Angreppet på de arter som listas här kommer därför i samma utvecklingsfas och inte vid samma kalenderdatum. Fönstret öppnas när vävnaden är mjuk och sitter lågt, och det stängs när stjälken hårdnat eller plantan hunnit ifrån. För de ettåriga, tagetes och solros, passeras det en gång per planta. För de fleråriga öppnas det på nytt varje vår: på solhatt när de nya skotten skjuter, på blåklocka och viol så snart marken tinat, eftersom deras bladrosetter övervintrar gröna.

Förebyggande

Det du kan flytta på är dagvilan, inte snigeln. Håll marken närmast plantorna fri från gammalt löv, nedvissnade stjälkar, gräsklipp, brädbitar, krukor och kruklock, och gör det tidigt: på solhatt innan skotten skjuter, på blåklocka och viol så snart snön är borta, i en så- eller planteringsbädd veckorna innan. Klipp kanten mot gräsmattan kort. Närmast plantan räknas mest, men spansk skogssnigel rör sig längre än så: röjningen är en dämpning, inte ett stängsel.

Vattna på morgonen och på jorden i stället för på kvällen. En markyta som hinner torka upp till skymningen är ett sämre underlag att krypa på än en som just blivit blöt. Täcker du jorden av andra skäl, håll materialet några centimeter från plantans bas så att stjälken står på torrt.

Ta plantan snabbt genom det känsliga skedet. Att sätta ut större plantor i torrt väder i stället för de minsta gäller både de ettåriga och nyplanterade perenner, och vid direktsådd är motsvarigheten att så med överskott och gallra sent. På en etablerad perenn finns ingen sådan genväg: där är röjningen och kvällsronden allt du har.

Rovdjuren gör en del av arbetet. Jordlöpare, näbbmöss, igelkott och groddjur tar sniglar och ägg, och de behöver egna gömslen: lägg stenpartiet, vedtraven eller riskvistarna i ett hörn en bit från rabatten i stället för intill den. Leta efter äggen när du röjer på hösten, för det är då skogssnigeln lägger dem. De ligger i klumpar under det som fått ligga still, och en klump som förstörs är ett par tiotal sniglar som aldrig kläcks.

Åtgärd

Insamling är den åtgärd som fungerar, och den hänger på klockslaget. Gå ut en till två timmar efter skymning med ficklampa, eller på morgonen efter regn. Gå flera kvällar i rad, för bara en del av beståndet är ute samma natt. Två veckor i följd under den känsliga fasen ger mer än en enda grundlig genomgång.

Klipp av snigeln med sekatör eller spade. Salt är inget alternativ, det tar lång tid och saltet blir kvar i jorden. Lämna inte de döda i rabatten: sniglar dras till och äter döda artfränder, alltså blir liket ett bete som drar dit nästa. Ta bort dem eller gräv ner dem djupt.

Ölfällan har begränsat värde. Den fångar jordlöpare som annars äter snigelägg, den behöver tömmas ofta, och den når bara de djur som råkar passera tätt intill. Granulat med järnfosfat, ferrifosfat, verkar genom att snigeln slutar äta och dör inom några dygn. Det strös glest kring de plantor som faktiskt är hotade och läggs om efter regn, inte över hela rabatten. Vad som är godkänt för hemträdgård ändras över tid och står på förpackningen.

Målet är att få plantan genom några veckor, inte att göra trädgården snigelfri. Beståndets storlek avgörs av väder och gömslen över ett helt år, och den delen ligger utanför vad en kvällsrond når. Är trycket högt hela säsongen är det gömslena och markfukten närmast rabatten som ska ändras, inte ronden som ska bli tätare.

Art för art