Rost

Rost är samlingsnamnet på ordningen Pucciniales, flera tusen svampar som var och en lever på sin egen grupp av värdväxter. Violens rost och lejongapets är skilda arter och byter aldrig plats. Färgen kommer från sporerna: svampen sitter inne i bladet och bryter fram genom bladhuden i pudriga hopar, oftast på undersidan. Pudret följer med fingret, men hopen och den skadade vävnaden sitter kvar. Fläcken ovanpå bladet är vävnad som svampen tagit i anspråk, gul på stockros och lejongap, svälld på viol.

Rostsvampar behöver fritt vatten för att smitta. Sporen gror bara i en vattenfilm på bladytan och behöver flera timmars obruten väta för att hinna ta sig in, och därför väger daggen lika tungt som regnet. En klar, sval augustinatt lägger väta på bladen som ligger kvar till fram på förmiddagen, och det räcker. Värmen betyder mindre än vätan: lejongapsrosten arbetar bäst mellan femton och tjugo grader och hämmas över tjugosju, och malvarostens vintersporer gror redan några grader över noll. En torr sommar skyddar alltså inte, om nätterna är daggiga.

Från smitta till synlig sporhop går det ungefär en till tre veckor beroende på art och temperatur. Det du hittar i juli smittades i juni, och när de första hoparna syns finns det redan smitta i blad som ännu ser friska ut. En öppnad hop fortsätter sedan att släppa sporer i veckor. Angreppet börjar nedtill, där bladen står närmast fjolårets smitta och behåller daggen längst.

Varje rostart håller sig till sin egen växtgrupp. Stockros, malva och myskmalva delar samma svamp, Puccinia malvacearum, som också går på läkemalva och på vildväxande malvor i vägkanter och på ruderatmark. Violen har Puccinia violae och lejongapet Puccinia antirrhini. De tre smittar inte varandras värdar, och ingen av dem behöver en andra växtart för att fullborda sin livscykel, till skillnad från päronrosten, som måste växla över till sävenbom.

Livscyklerna skiljer sig mer än utseendet antyder. Malvarosten är kortcyklad: de bruna vårtorna är vintersporhopar som gror på plats och bildar en andra, kortlivad sportyp som smittar närmaste blad. Sommarsporsteget, som violens och lejongapets rost har, saknas hos den. Skillnaden ligger i takten och inte i räckvidden. Sporerna är torra, lätta och vindburna hos alla tre, och därför räcker inte städningen: smitta kommer också in utifrån, från grannens stockrosor och från vildmalvan i vägkanten.

Svampen lever bara på levande vävnad, bortsett från vintersporerna, som klarar sig i döda blad. Övervintringen sker därför i det som står kvar. Hos stockros, malva och myskmalva ligger smittan i den övervintrande bladrosetten och i gamla stjälkar, och det är på rosettbladen årets första sporhopar bryter fram i april och maj, innan det nya bladverket är utvecklat. Hos violen ligger den i det övervintrande bladverket och i förnan omkring plantan, och hos lejongapet, som odlas som ettårigt här, i förra årets växtrester på marken. Det är därför angreppet kommer tidigare och hårdare andra året på samma plats.

Torra blad är hela saken. Sporen tar sig in genom en vattenfilm, och allt som kortar tiden med väta griper därför in i själva smittan. Vattna på jorden och aldrig över bladverket, och gör det på morgonen om något ändå blir blött, så att bladen hinner torka innan kvällsdaggen lägger sig. En spridare som går på kvällen förlänger vätan med flera timmar.

Ge plantorna avstånd redan vid sådd och utplantering, och välj ett läge där solen når in på förmiddagen. Daggen ligger kvar längst i skugga, i stillastående luft och i täta bestånd, och varje extra timme väta räknas. Ett trångt läge mellan en mur och en tät häck håller kvar vätan långt in på dagen.

Städa bort fjolårets material. Gamla stjälkar och nedfallna blad ska bort redan på hösten, så att smittan inte ligger kvar över vintern. Kvar står de övervintrade rosettbladen hos stockros, malva och myskmalva, och dem går du igenom tidigt på våren: det är där årets första sporhopar bryter fram.

Flytta odlingen där det går. Lejongap sås om varje år och ska inte tillbaka till samma bädd, och detsamma gäller malva och stockros som sätts nya. Violen står kvar år efter år, och där är regeln i stället att aldrig flytta plantor, delningar eller förna från ett angripet bestånd till ett friskt.

Sporhoparna sitter kvar tills bladet faller. Det du kan påverka är plantans friska blad och nästa säsong, och arbetet går ut på att ta bort sporkällor fortare än svampen hinner bygga nya. Plocka de angripna bladen medan de fortfarande är få, och fortsätt varje vecka så länge nya dyker upp.

Räkna med att plantan är smittad på fler ställen än du ser. Eftersom det tar en till tre veckor innan en smitta blir en synlig hop ligger det hela tiden nya angrepp och väntar i blad som ser friska ut, och ett enda plockningstillfälle i augusti gör därför ingen skillnad.

Hårt angripna bestånd klipps ner i stället för att plockas. Stockros, malva, myskmalva och viol är tvååriga eller fleråriga och skjuter nya, friska blad efter en nedklippning i juli. Lejongapet odlas som ettårigt och skjuter inte om på samma sätt: ett genomrostat bestånd är färdigt för säsongen och rycks upp. Violen står kvar på samma plats, och smittan kommer tillbaka med det som övervintrar grönt: ett bestånd som rostar år efter år tas bort och ersätts med nya plantor på ny plats, aldrig med delningar från det gamla.

Angripna blad ska i soporna och inte i komposten. Värmen i en hemmakompost räcker sällan för att döda vintersporerna, och de ligger kvar i bladresterna till våren. Någon sprutning som botar ett angripet bestånd finns inte: sedan 2021 är kemiska växtskyddsmedel förbjudna i privata trädgårdar bortsett från ett fåtal lågriskmedel, och inget av dem är godkänt mot rost. Det är bevattningen och städningen som avgör utfallet.

• Lejongap

  Bruna, pudriga sporhopar i ringar på bladens undersida och gula fläckar rakt ovanför på ovansidan. Bladen vissnar nerifrån och upp och plantan slutar sätta nya knoppar.

• Malva

  Gula fläckar på bladens ovansida med rostbruna vårtor rakt under på undersidan. Bladen gulnar och torkar underifrån, och ett hårt angripet bestånd står barskaftat medan det fortfarande blommar.

• Myskmalva

  Runda orangebruna eller rostbruna upphöjningar på bladens undersida, med gula fläckar rakt ovanför på ovansidan. Nedre bladen gulnar och faller av först, sedan sprider det sig uppåt.

• Stockros

  Gulorange fläckar på bladens ovansida och bruna, vårtlika sporhopar på undersidan. Bladen gulnar, vissnar och faller av nerifrån och upp, ofta redan i juli, och plantan försvagas.

• Viol

  Orangebruna pudriga dynor på bladens undersida och svällda ljusa fläckar på ovansidan. Bladskaften blir krokiga och förtjockade, och angripna blad gulnar och torkar långt före hösten.